Att tala ut.

Jag är så fruktansvärt arg. Hur många år ska man behöva gå runt och lida? Hur många gånger ska man behöva berätta samma sak för så många olika människor, men aldrig bli tagen på allvar? Saker som "men lilla gumman, du är nog bara väldigt stressad just nu" och "det är helt normalt att känna som du gör, vissa tjejer upplever helt enkelt detta som lite jobbigare än andra", att kastas fram och tillbaka och gång på gång tvingas testa massa tillfälliga lösningar, även fast ingenting funkat tidigare. Allt för att slippa undersöka problemet ordentligt och faktiskt komma underfund med vilken orsak det är som ligger bakom. Om man inte är läkare eller expert inom ämnet är det otroligt svårt att veta vad som är normalt och inte, speciellt om man hela tiden får höra att det är normalt, vilket till slut gör att man börjar tvivla på sig själv och tror att man är galen. Då slutar man att försöka, för man tappar hoppet, man orkar inte. Man orkar inte förklara det som är allra jobbigast för en och som gör att man gång på gång bryter ihop, för ännu en okänd människa, som ändå inte kommer att ta en på allvar. När detta upprepats för många gånger så tar det helt enkelt mer energi att göra ännu ett besök till sjukhuset, umo eller skolsköterskan än att bara försöka härda ut och hoppas på bättre tider. 
 
Förra veckan fick jag ett väldigt jobbigt besked. Ett besked som verkligen chockade mig och skrämde mig, men som även gav mig någon typ av lättnad. Lättnad i form av att äntligen få det svart på vitt att det är inte jag som är galen - det är samhället. Att en del av den fysiska och även psykiska påfrestningen som jag upplevt under de senaste åren äntligen skulle kommas underfund med. Och precis som jag känt på mig under dessa år så är detta inte alls normalt. Jag står nu inför en operation och bara det säger väl ganska mycket. Så om ni har ett problem som ni inte fått utrett ordentligt, vad det än handlar om - stå på er! Ge inte upp och gå inte runt och vänta på bättre tider, för om problemet har en tillräckligt stor påverkan så kommer dom bättre tiderna inte att komma förrän problemet är löst. Om jag hade fått hjälp tidigare och faktiskt blivit tagen på allvar så hade det sparat mig otroligt mycket stress, smärta, hjärnspöken och skam på flera olika sätt. Om jag hade fått hjälp tidigare kanske jag hade kunnat ta vara på och till och med njuta av min gymnasietid, istället för att må otroligt dåligt och bara hoppas att allt ska vara över. Det hade även sparat mycket på mina nära och kära som fått lyfta upp mig varje gång jag kraschat på grund av detta, vilket varit alldeles för ofta. Det känns som att jag mer eller mindre blivit lurad på dessa år, och jag är säker på att jag inte är den enda som känner så. En person sa till mig att man måste vara frisk om man ska få någon hjälp inom vården, och jag är nog beredd att hålla med nu när jag sett den här sidan av den. Over and out.

all things go

behöver lite sånt här just nu

this is the time to turn off your mind.


I dont mind if you won't be around, 'cause I've already started dreaming on my own again.

Och så var jag helt plötsligt inne på min sista vecka som artonåring. Känns som att jag blev myndig alldeles nyss? Lite sjukt att det går så snabbt, samtidigt som det är väldigt skönt! Känns dock som att jag bara står och trampar på samma ställe just nu, så det är dags för förändring på flera plan. Lov om fyra dagar känns otroligt bra... behöver ha en ordentlig paus, få ha lite kul och ladda om inför slutspurten sen! Är faktiskt ganska mycket krångel just nu, men försöker att inte tänka på det och istället tänka på att min saknade Irma kommer till stan på fredag, då ska vi ha kul! förutom det så hjälper det att tänka på att det är 96 dagar kvar till Magaluf och 109 dagar till studenten, SOM JAG LÄNGTAR  Oh well, tillbaka till pluggandet... KÄMPA.
bild från i lördags innan dejten med min lovie, självklart hade jag röda läppar dagen till ära!

-

 
 

Valentine's day.


min snygga bae 

SJUKT god passionsfruktsmojito!

tyvärr inte lika goda margaritas, haha... tackar vet jag sockriga margaritas på Rhodos <3

Började dagen med en promenad med en goding, så blev ju en (minst sagt) bra start! Sen tog jag det bara lugnt tills det var
dags att plocka upp min bae för finmiddag. Åt god mat, tog en drink, flyttade till båset bredvid och tog en drink till. Mysig kväll!

Forbidden Voices

Senaste från kungen 

I’ve got this sadness disease. How you gonna cure me?

 

klick

Kan ju inte kalla mig för Nike-lover och inte ens äga ett par Air Max?!?! nej, det var helt enkelt dags att göra något åt saken. Ville ha några som var lite annorlunda, och ja... jag tror att jag hittade dem! SKÖNARE SKOR FÅR MAN LETA EFTER. Så nu tycker jag att den där snön kan ta och försvinna så att jag kan använda dessa, men fram tills dess får jag väl ha dem inne på gymmet eller något, haha. Tredje Nike-paret i rosa kom jag på nu... I may have a pink problem ❤