Student och bal 2015

Följande bilder är från min mobilkamera samt från mammas systemkamera,
en blandning av lite allt möjligt från två av dom bästa dagarna i mitt liv.




selfies från champagnefrukosten, såklart att man blev klassens gymmare även fast man inte tränat på en månad ;)
det var jättefint hemma hos Malins mormor!
förväntansfulla klasskompisar...
 lovar att vi var mer taggade än vad vi ser ut ;)
coolboyz_96 :P
 champagne var INTE gott så tidigt på morgonen, haha...




sjukt nervöst att springa ut först... vi stod precis innanför dörrarna och taggade, då pirrade det ordentligt i magen vill jag lova!


fick galet stora tovor i nacken efter alla band haha...
min fina vän som även gjorde min balfrisyr <3 


mitt förslag vann hehe 
PRECIS när jag ska gå upp på flaket så kommer bästa Irma och överraskar mig... då blev jag så här glad!
jag och bro <3 boan fick jag av Peter, och den fick vara med under hela första flakrundan
inte ens full än, även fast det ser ut så :P
finisleo <3 hamsterellzor

sööötis
är orolig för Leos lever
beauty <3








fick så många fina buketter <3


boan var med även på mottagningen ;)
Leo och jag fick present av en supersnäll kille!


detta var hos Sofie som var sista stoppet innan Harrys, sen blev det inga fler bilder från studentkvällen...




min kusin Emelie gjorde mitt smink och Zainab gjorde som sagt mitt hår, blev jättenöjd med båda! 
 Eilert körde oss i sin silvriga Porsche, och sedan var det dags att gå på röda mattan! det blåste en hel del, därav tillrättningen av slitsen haha...




stiligaste baldejten hade man iallafall!
finaste frugan och Rickard




 denna bild är fotad av Erika Häggroth!
 
Vill verkligen tacka alla som gratulerat mig! Och speciellt Emelie, Zainab och Andreas!

Min resa till studenten

Trean började med att jag kom hem från Rhodos jättesjuk. Vecka efter vecka höll sig den där jäkla infektionen kvar i min kropp, men jag var ändå taggad på trean och redo att köra all in sista året. Försökte balansera skola och träning med massa dagar hemma i sängen, och jag var fortfarande riktigt taggad med hoppet om att snart blir allt bättre. En vecka innan min födelsedag i februari fick jag beskedet om att ”du har någonting i magen, vi vet inte vad det är men det måste tas bort, du får en operationstid om 3 veckor”. Det var tre omtumlande veckor hemma i sängen då jag hann tänka tusentals tankar. Sedan var det in på operation, hemma från skolan en vecka till och sen skulle jag tillbaka. Då skulle jag ta igen allt jag missat under tiden jag var hemma, vilket var en hel del med tanke på att jag prickade in min frånvaro precis innan den stora slutspurten började. ”Ellen, jag vet att du inte vill höra det här, men vill du att jag ska kolla upp om det går att avsluta dina kurser efter studenten?”. Nej. Jag ska ta mig tusan fixa det här och avsluta mitt tredje år så snabbt som det bara går. Så jag fortsatte att balansera allt plugg med fler dagar i sängen, eftersom operationen tyvärr inte var lösningen på min kropps problem. Det gick, jag slutförde allting som jag skulle och kunde faktiskt vara nöjd med mig själv. Jag hade trots allt klarat det och gjort mitt bästa, och det fanns inte mer att göra i situationen som rådde. Under den här tiden isolerade jag mig rätt rejält, det var plugget och sängen och lite träning någon gång ibland när kroppen tillät. Sedan var det dags för studentresan som jag bokat innan jul. Just det, den ja. Lämnade Sverige med massa oro, men kunde ändå ha riktigt roligt och släppa loss, jag kunde låta allt som tyngt mig de senaste månaderna och den isoleringen som jag levt i lätta för en stund. Det är inte förrän efteråt som jag faktiskt förstår hur mycket den där resan betydde för mig, och exakt hur mycket som jag faktiskt behövde den. Nu idag, två dagar från studenten, fick jag ett otroligt jobbigt besked. Inte gällande mig själv, men gällande en person som jag nu inser har betytt mycket mer för mig än vad jag tidigare vågat erkänna, för det blir lättare att hantera sorgen då. Så är det inte längre, jag känner allting som ett slag i ansiktet, men jag ska inte låta det ta över för det skulle inte personen i fråga vilja att jag skulle göra. Studentdagen på fredag ska bli en dag av massa lycka: jag ska skratta, le och känna riktig glädje även fastän sorgen ligger där som en våt trasa hela tiden. Varför? För att jag måste. För att livet är för kort. Man får självklart vara ledsen, men man får inte låta sorgen ta över och hindra en från att känna glädje vid stora som små tillfällen i livet.

 

Jag skriver inte detta inlägg för att jag vill att folk ska tycka synd om mig, för det är inte synd om mig. Jag har lärt mig saker som många människor inte kommer att lära sig förrän mycket senare i livet, och jag har verkligen lärt mig att det finns en mycket djupare innebörd av tacksamhet. Att uppskatta varje sak, liten som stor, och att aldrig någonsin ta något för givet. Att aldrig ta sin hälsa eller närstående människor för givet, för du vet aldrig när de slits ifrån dig. Det kan gå läskigt snabbt, och även om det inte gör det så kommer du aldrig att hinna förbereda dig på vad som ska hända. Så är det bara: livet är oförutspått och orättvist, och det är någonting som man får hantera och lära sig att leva med. Att skriva är mitt sätt att hantera allt detta på, och jag publicerar det här inlägget för jag tror att alla behöver en sådan här påminnelse ibland.